På torsdagen den 15 juni hade jag ganska mycket värkar, från klockan tre på eftermiddagen så var de ganska regelbundna, men inte tillräkligt och de gjorde inte speciellt ont, men för säkerhetsskull så ringde jag till min kompis för Erik skulle inte komma hem från jobbet förrän vid 24.00. Så vi gick ut och gick, och då vart det mycke mer regelbundna, men de gjorde inte särskilt ont.
När vi kom hem så la jag mig i ett bad, och då kom de med ca 10 minuters mellanrum, men det hade inte hänt nått mer när Erik kom hem, så då tvingade jag iväg honom på en till promenad med mig. Men det hände inte mycket mer och vid 03.00 tiden så slutade de helt och jag somnade.

Nu var det den 17 och jag hade gått 4 dagar över tiden, men det kändes som 4 år, det var inte alls kul. Så jag och Erik hade bestämt oss för att gå hem till våran kompis Lisa för hennes dotter fyllde 2 år idag, och på kvällen så skulle vi gå till Eriks kusin som också fyllde år. Idag var den enda dag som jag inte ville att Pyret skulle komma, det var så många som fyllde år då.
Vi skulle vara hos Lisa vid halv tre och det är en bit att gå, så när klockan var ett så skulle jag ta mig ett bad och göra mig iordning.

När jag lutar mig över badkaret för att fylla det känns det som om jag kissar på mig, det blev alldeles blött. Jag tror att jag har kissat på mig så jag springer in på toaletten för att kolla, men det var alldeles genomskinligt och luktade inte som kiss.
Jag sätter på mig en binda och går ut för att sätta mig framför datorn. Jag säger inget till Erik för jag vill kolla om det kommer något mer, eller om det är falskt alarm som det var en gång innan, men efter ca 10-15 minuter såå märker jag att det är på riktigt för det har redan runnit genom bindan. Så jag säger till Erik att jag tror vattnet har gått.

Vi ringer till förlossningen och de ber mig komma in för att kolla, för jag har inga verkar alla. En kompis till oss skjutsar in oss dit.

Vi kommer till förlossningen vid 14.15 och vi får rum nummer 3, det år samma rum som vi fick första gången vi fick åka in, och det har ett badkar till min stora lycka. De kopplar ett ctg på mig för att kolla om jag har några verkar, men det kunde jag tala om på en gång att jag inte har. Att det var vattnet som gått var det ingen tvekan om, för jag hade dyngsura byxor. Efter ctg så skickar de ut oss på en promenad för att kolla om värkarna sätter igång, annars sak de skicka hem oss.
Medans vi är ute och går så kommer de faktiskt igång, fast inte så farligt. När vi kommer tillbaka vid fyra tiden så har värkarna sättit igång ganska ordentligt, men än tycker jag inte att de gör så ont, men det får jag igen för senare.

Bm tycker att jag ska ta ett bad och det gör jag, det var jätteskönt, men efter ca 30-40 minuter börjar jag få så ont att jag vill få nån annan smärtlindring, så de hivar upp mig ur badet och upp i sängen, där BM kollar hur mycket jag öppnat mig. Ynka 2 cm. Så jag kan bara få akupunktur säger hon, de får jag plus att jag har min TENS apparat också, den visar sig bli min livboj under de närmaste 4 timmarna.

För nu börjar jag få ONT, jag står och hänger på en gåstol och vägrar röra på mig. Jag är helt okontaktbar och skäller på Erik så fort han försöker prata med mig, för han stör min andning. Jag börjar må verkligen illa och spyr högt och lågt, på BM, på toaletten, på golvet och i en massa rondskålar, men det bekommer mig inte, jag är helt inne i min andning, den och TENS apparaten är det enda jag tänker på. Jag börjar tjata om att få nån annan bedövning, så BM ska kolla hur öppen jag är, men jag är så spänd att det inte går, så hon säger att hon vill ge mig en petidinspruta, så att jag slappnar av lite, annars kommer det att ta jättelång tid.
Så hon sätter en sån och efter 10 minuter när klockan är runt 20.00- 20.30 kollar hon hur öppen jag är. 1 cm har jag öppnat mig under dessa helvetiska timmar. Jag trodde att jag skulle dö, det var 7 cm kvar och jag som hade så ont att jag höll på att bli tokig.

Jag börjar tjata om att jag vill ha EDA, men jag var tvungen att vänta tills jag öppnat mig 1 cm till, så jag trodde att jag skulle behöva vänta i minst 4 timmar till, och sen kommer hon på att de kanske inte kan sätta nån EDA alls eftersom att jag är opererad precis i den kotan som de sätter EDA´n i. Så hon ringer på narkosläkaren fört att hon ska komma och titta på mig rygg. Narkosläkaren kommer och tittar och säger att hon kan visst sätta en EDA, men att jag måste vänta tills klockan 21.30, men då lovar hon att jag skulle få den. Då var det ca 45 minuter tills dess.

Efter ett tag så kommer BM in igen och tvingar upp mig i sängen för att sätta dropp. När hon kollar hur mycket jag öppnat mig vid halv tio tiden så har jag öppnat mig så har jag öppnat mig till 6 cm, vilken lycka, nu kanske det inte tar så lång tid i alla fall. Nu får jag börja med lustgasen också, vilken lycka, fast jag hade bara lyckats andas in en gång när jag känner att jag börjar krysta, får lite panik eftersom att jag bara var öppen 6 cm, då kan man juh inte krysta. Ropar i panik på BM som håller på med droppet att jag måste krysta, hon blir lite stressad och säger åt mig att hålla imot, det är lättare sagt än gjort, men när hon har undersökt mig så säger hon att jag kan sluta hålla imot och krysta på, för nu är jag öppen 10 cm. ,så jag öppnade mig från 3 cm till 10 cm på 30 minuter. Så jag fick ingen EDA i alla fall. Nu kommer jag inte ihåg så mycket av krystvärkarna för jag var ganska borta av petidinet och all lustgas jag trycker i mig, men jag krystar tydligen i 1 timme och 20 minuter, och de sätter bäckenbottsbedövning på mig, eftersom att det tar sån tid och det hon trycker på så mycket.

Hon var mer än halvägs ute flera gånger, så Erik får sitta och hålla imot uppe på min mage så att hon inte ska glida in igen. Tillslut så klipper de mig för att hon ska komma ut, och för att jag ska slippa spricka massor. Sen så klockan 23.18 den 17 juni kommer hon äntligen, våran underbara dotter.

När Erik säger att vi fått en tjej så säger jag bara "Det visste jag väll". hon ska heta Nova och hon vägde 3585 g och var 50 cm lång. En timme efter förlossningen så säger jag att detta ska jag göra igen, och det står j ag för, fast vi väntar nog tills hon är 3-4 år i alla fall. Detta var det häftigaste jag gjort i mitt liv, och jag ser tillbaka på de tiden jag krystade som nånting njutningsbart på nått konstigt sätt. Fast de första 5 timarna innan jag krystade vill jag inte göra om.